När bokbindarmästare Sven Olof Nystedt kontaktades för binderiuppdraget var det inte fråga om någon tvekan – det blev ett kategoriskt nej.
Det behövdes bara litet enkel huvudräkning för att det skulle stå klart, att varken hans eget företag – Leonard Gustafsons bokbinderi i Stockholm – eller något annat kvalitetsbokbinderi med helt eller till största delen hantverksmässig tillverkning skulle gå i land med uppgiften: 19.980 hela skinnband, bundna efter alla konstens regler och med en komplicerad konstnärlig utsmyckning, vars anbringande bortsett från alla tekniska komplikationer skulle komma att kräva passning på tiondels millimeter när. En omöjlig uppgift! Han hade varken personal, resurser, utrymme eller nerver, resurser för att gå i land med detta. Tyvärr, det måste bli nej tack.
Men eftertankarna började komma smygande: När fick svenskt bokbinderihantverk senast en sådan chans? När visade ett stort förlag senast en sådan satsningsvilja på ett stort kvalitetsuppdrag? Och när, om någonsin, skulle chansen komma tillbaka om man sa nej nu? Kanske kunde det gå om man var flera om saken och tog hand om arbetet bit för bit i samverkan?
Så när frågan återkom hade det kategoriska nejet förvandlades till ett `Ja – trots allt´. Sven Olof Nystedt åtog sig att, utöver en egen betydande insats i tillverkningen, samordna och leda hela processen med ett antal vidtalade företag.
Och därmed kunde klartecken ges för det kanske största och säkert mest komplicerade uppdraget i svensk bokbinderihistoria.
Ordern gällde ju hela skinnband. Den första uppgiften blev att finna en skinnleverantör. Efter ingående diskussioner och omfattande prov föll valet på Tärnsjö Ånggarveri, ett mer än 100-årigt företag med erfarenhet och kapacitet att ta fram och uthålligt leverera ett skinn av föreskriven kvalitet.
Råvaran är hudar från svenska nötkreatur (oftast med färre och mindre insektsbett än på importerade hudar).
Garvningen, som ju är av avgörande betydelse för det färdiga skinnets egenskaper, sker med träextrakt, d.v.s vegetabiliskt. Det tar längre tid än den oftast använda s.k. kromgarvningen, men fördelarna är många. Lädret andas bättre än vanligt kromgarvat läder och, eftersom det är kromfritt, är det miljövänligt och framkallar inga allergier.
För bibliofilupplagan har valts en gråtoning, anpassad till den vita, svarta och grå färgskalan i Pierre Olofssons original.
Efter garvningen går skinnet igenom flera processer, bl.a. `skärpningen´, som innebär att det förtunnas och blir smidigt. I garvningsprocessen ingår även infärgningen i ett färg- och fettbad. Resultatet har blivit ett `plymåläder´ ett äkta narvskinn, smidigt och mjukt, med en levande yta och ett vackert åldrande. Det är ett starkt och hållbart skinn, men det färdiga banden bör inte utsättas för ihållande direkt solstrålning.
Själva bokbinderiarbetet börjar nere i Belgien, i Fabrieken Brepols. Därifrån skickas det tryckta och trådhäftade bokblocket till den anrika bokbinderifirman F. Beck & Son, Kunglig Hovbokbindare, där det tas om hand av ägaren Peter Meyer.
Här sker nu först falsslagning, d.v.s den hittills platta bokryggen rundas och en fals slås upp på ryggens båda sidor för att bereda plats för pärmarna. Det är ett arbete som görs för hand. Bokblocket fästs i en falsslagningspress och ryggen rundas med en ganska tung hammare med lätt räfflat huvud.
Eftersom den dekor som sedan skall präglas på banden inte bara täcker ryggen, utan fortsätter ut på pärmarna, måste även falsslagningen göras med yttersta noggrannhet så att exakt passning kan uppnås.
Efter falsslagningen anbringas kolofonbladet med uppgifter om bibliofilupplagans utförande och exemplarets nummer. Därefter inklistras försättsbladen, alltså det papper som bekläder fram- och bakpärmen och bildar första respektive sista bladet i boken.
Bibliofilupplagan har till och med dubbla försättspapper – det ena försett med Pierre Olofssons speciella signatur – den berömda `Krumeluren´. Självfallet har försättsbladen valts så att de harmonierar med det grå skinnet.
Den rundade ryggen förstärks med ytterligare ett lager tunn gasväv, sedan med en remsa Parkum – en väv med flanellstruktur – och ytterst en remsa kraftpapper. I bokryggens övre och nedre kant fästs därefter ett dekorativt, vävt band – kapitälet.
Från Becks skickas bokblocken vidare till Knut Hesslers bokbinderi för att skäras och förses med silversnitt för `huvudet´ det vill säga bokens övre kant.
Skärningen kräver millimeterpassning och med bokblocket väl fasthållet och under tryck så att ingen rubbning eller glidning kan orsaka snedskärning.
Snittet brukar på så fina band som det här var fråga om oftast vara ett guldsnitt. Här har i stället valts silver, eftersom det harmonierar bättre med det gråtonade skinnet.
Silversnittet har naturligtvis en estetisk funktion, men också en viktig praktisk uppgift: det tätar bokens övre kant, gör det lättdammad och hindrar dammet från att `äta´ sig ner i pappret. Hela processen hos Hässlers leds och kontrolleras av Stig Ljung.
Medan det här arbetsmomentet klaras av hos Hässlers och Becks, har Sven Olof Nystedt börjat göra pärmarna. Skinnen har preparerats och skurits i Tärnsjö. Till varje band krävs ett skinnstycke som är 31×53 centimeter. Den tre millimeter tjocka pärmpappen skärs också den med precisa mått och den något tunnare lösryggen `sätts an´ d.v.s placeras och limmas på skinnet efter mall.
Ryggbredden erbjuder speciella problem eftersom inte alla de tjugo banden är exakt lika tjocka.
Hänsyn måste också tas till de rubbningar eller förskjutningar som kan inträffa när klichéerna pressas in under starkt tryck; ingen misspassning får uppstå mellan ryggens och pärmarnas dekorelement. Någon felmarginal finns helt enkelt inte.
För klichéframställningen har Pierre Olofsson först gjort skisser och sedan originalteckningar band för band. På grundval av dessa har sedan Gudrun Svensson hos Leonard Gustafsson gjort original, som sänts till Stockholms Kemigrafiska Anstalt på Holländargatan. Där har de tagits om hand av Olle Jansson och Lennart Berggren och fotograferats på ett negativ, som sänts tillbaka till Gudrun för minutiös justering och retuschering. Det gäller att skapa utrymmen på tiondels millimeter i de blivande klichéerna för de rörelser som kan uppstå i skinnet vid tryckningen.
De gamla tunga zinkklichéernas tid är förbi och de många och omständliga processerna och syrabaden likaså. Nu arbetar man med magnesiummetall täckt av ljuskänslig plast, och en etsmaskin gör en god del av jobbet.
Men Olle Jansson och hans kolleger – erfarna klichémakare av den gamla stammen – litar inte på maskinleverantörens anvisningar om tider och temperaturer. Klichétillverkningen är ett stycke riktigt hantverk även det. Alltjämt garanterar den säkra blicken och känslan i fingertopparna det bästa resultatet. Och för den här stora och ovanliga uppgiften är bara det bästa nog.
De färdiga klichéerna sänds till Leonard Gustafsson där Sven Olof Nystedt kontrollerar dem bit för bit, skärper kanterna och avlägsnar varje liten ojämnhet. Därefter pressas de hårt ner i blöt papp och får ligga under tryck i 20-30 timmar.
Klichéerna och pappmallarna går nu vidare till nästa hantverkare i kedjan: Tommy Sahlstedt, innehavare av Wolsi Gustafssons Hand- och Pressförgyllnings AB.
De lädergjorda pärmarna som kommit från Leonard Gustafsson skall nu förses med de klichérade dekorelementen i svart, grått och vitt, med de olika encyklopedidelarnas bokstavsangivelser och med initialerna NE – sammanlagt fem tryck.
Klichéerna sågas i bitar och placeras i pappmallen. Trycket görs sedan i en maskin på de helt utslagna pärmarna. Ingenstans i hela bindningsprocessen är risken större för att något ska bli fel och bokstavligen gå snett. Maskinens tryck måste avpassas till varje moment i präglingen. Linjerna mellan dekorens delar skall vara tydliga, så att intarsiaeffekten uppstår, men de får varken vara för grunda, för djupa eller för grova. Även här blir det till sist blicken och känslan som avgör att resultatet blir det rätta.
Den långa och omständliga processen nalkas nu sin fullbordan – bokblocket och pärmarna skall fogas ihop. Det kan senare komma att göras på flera binderier men i det här första skedet görs det av Sven Olof Nystedt själv.
Först fästs en tunn falsväv tvärs över bokryggen. Därefter slås de utskjutande skinnkanterna in, rakt och jämnt och med exakt överlappning i hörnen. Bokblockets och pärmens rygg förs samman och de nu limmade försättsbladen pressas mot pärmarna (anpappningen). Mellan de färdiga böckerna läggs en träplatta med en metallskena, som infogas i fram – och bakpärmens falsveck, så att dessa skall bli tydligt fixerade och få rätt djup.
Böckerna staplas i en press med kraftigt tryck och får ligga i minst trettio timmar.
Ett bokhantverk, ett konsthantverk som krävt eni vår tid mer än ovanlig insats av många människors mödor, omsorg och samarbetsvilja har fullbordats.
När de första exemplaren tas ut ur pressen och lyfts fram i ljuset så har en dröm, en vision förverkligats – Nationalencyklopedins bibliofilupplaga!