Vid fredsslutet 1945 bröts en lång period av nationell isolering och världen öppnade sig igen för resor, och kontakter. Dessa nya eller pånyttfödda möjligheter satte tidiga och tydliga spår i svenskt måleri.
Redan 1947 öppnades på Färg och Form i Stockholm utställningen `Ung konst´. Den blev mycket uppmärksammad och innebar ett omedelbart genombrott för en ny målargeneration – konkretisterna eller `1947 års män´- med namn som Lennart Rodhe, Olle Bonniér, Lage Lindell, Karl-Axel Pehrson och Pierre Olofsson, upphovsmannen till det konstverk som nu blir Nationalencyklopedins bibliofilupplaga.
Pierre Olofsson föddes i Paris 1921 – med konstnärligt påbrå från far och farfar. Han gick Otte Skölds målarskola 1937-1938 och fortsatte sin utbildning på Konsthögskolan 1938-1943. I samma ögonblick som gränserna öppnades, begav han sig ut på studieresor i Norden och till Italien, Schweiz och Frankrike och tog med vidöppna sinnen till sig av och sovrade med kritisk intelligens bland alla de nya impulser och rön som spirade och slog ut i efterkrigstidens Europa.
Åren 1947-1949 präglades sedan av en nästan hektisk skaparkraft, som frambringade flertalet av de element vilka sedan återkommer, varieras i nya kombinationer, förenklas, fullkomnas i Pierre Olofssons hela konstnärliga produktion.
Denna trohet mot de grundläggande idéerna, denna begränsning – om man så vill – analyseras och kommenteras av alla konstvetare som studerat Pierre Olofssons konst.
I en lakonisk sammanfattning skriver t.ex. Hans Eklund: `Pierre Olofsson hör till dem som fann sin form i slutet av 40-talet och som sedan gått mest opåverkad genom tiden´.
`En bild eller ett konstnärskap är både unikt och allmänt´ skriver Thomas Millroth. `Många har pekat på det allmänna hos Pierre Olofsson, konstruktionen. Han har haft i stort sett samma konception sedan det sena 40-talet, konkretismens genombrottsår. Han var en av denna rörelses förgrundsgestalter. Han blev kvar i dess rikedom av möjligheter. Cirkeln och sfären, det var hans tema och han tog fasta på deras möjligheter till konstruktion och lek i bilden, han använde dem för variationer i långa friser, som Svart magi 1951, där de rullar runt och slår kullerbyttor.
Han förde samman rörelsen med färgen, som fick komma in och komplicera bilderna. Allt gult i bilden t.ex. läses samman till en stor yta, för han så in rött också kommer ännu en yta till och så flätar han samman dessa, utan att åskådaren vet vilken som är framför eller bakom, och så ytterligare en färg, positionerna glider ut och in i varandra och cirkelrörelserna sätter fart på det hela. Teckningen och färgen blir som en hel orkester av stämmor och motstämmor. I det minsta finner Pierre Olofsson det största.
Cirkelteman kan man finna också hos andra artister, det är en så enkel grundsten, men det svåra är att som Pierre Olofsson göra detta unikt. Hur ger man detta lilla minsta en så stor bärighet att det håller för all konstnärlig kraft man vill ha fram, all rörlighet, all rytm? Hur blir det personligt?´
Ulf Linde, som upplevde och tog till sig konkretisternas konst redan som 20-åring 1949, anser att av dem alla endast Pierre Olofsson förblivit de tidiga idéerna trogen men att de aldrig blivit några innötta vanor. Pierre Olofsson har bara blivit bättre och bättre med åren, mer och mer precis – inte minst i färg – mer och mer i sig själv.
`Förutsätter inte all trofasthet ett visst mått av upprepning? Fördenskull behöver man inte hamna i slentrian. Begränsningen är Pierre Olofssons livslust. Han är nu en gång sådan – först när han ringat in sin värld kan han känna sig hemma. Numera känner han den egna världens former utan och innan, han har lärt sig tyda minsta förändring i deras uppsyn, uppfatta minsta ansats till rörelse hos dem – han känner deras bestämmelser. Ändå är begränsningen inte särskilt viktig; det viktiga är alltid hur en målare lever i sin värld – att han lever, nyfiken med alla sinnen på spänn, uppmärksamt – framför allt betagen. Och Pierre Olofsson är betagen.
Han har aldrig givit efter för någon mani. Det är inte därför han decennium efter decennium varierat några få idéer. Snarare har han lekt: något har dykt upp tack vare den enkla idén, som en oväntad biprodukt – och han har blivit förtjust i vad som dykt upp, så förtjust att han glömt idén och bara sett´.
Det är knappast en tillfällighet att det är en komposition av Pierre Olofsson som nu överförs till och sammanhålls av de tjugo banden i Nationalencyklopediens bibliofilupplaga.
Hans konst har ofta en stark dekorativ verkan som, parad med hans utvecklade förmåga att lösa formella och tekniska problem, har föranlett utsmyckningsuppdrag av skiftande slag: väggfält för sjukhus i Boden och Eskilstuna, fajansmosaik i Västerås vattenverk, marmormosaik i Luleå, fontäner i Kiruna och Uppsala, färgsättningar av stora offentliga och privata anläggningar, teaterdekorationer m.m.
Det var, skriver Rolf Janson i sitt förord, endast med tvekan som Pierre Olofsson gick med på förslaget att hans konstverk skulle användas för att dekorera Nationalencyklopedins bibliofilupplaga.